Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Medmänsklighet

J

ag skrev detta på Facebook häromdagen och Facebook i all ära men jag tycker texten hör hemma här hos mig också.

Häromdagen blev jag lite glad i själen. På väg till gymet ser jag en kille som rör sig konstigt. Rätt var det är trillar han omkull mot en parkerad buss. Jag springer fram för att se vad som pågår. Mannen har något slags epileptiskt anfall. Busschauffören och en kollega kommer också fram och hjälper till. Jag ringer 112. Vi står mitt i cykelbanan. En tjej på cykel stannar. Hon visar sig vara läkare och försöker få kontakt med sjuklingen. En till tjej på cykel stannar, även hon läkare. Vi hjälps åt allihop. Ytterligare en person stannar men vi avböjer hjälp för vi har läget under kontroll så gott man kan i en situation med en icke kontaktbar person som krampar och har spasmer.

Ambulansen kommer. Mannen är nu kontaktbar men väldigt förvirrad. Ambulanspersonalen tar med honom i bilen. Vi andra tittar på varandra i något slags samförstånd. Vi tackar varandra för att vi hjälpt till, ler och skiljs åt.

Där och då blev jag varm i hjärtat över att så många så osjälviskt hjälper en främmande person. Det är ju inte alltid den bilden man får av mänskligheten i media.

signature

No Comments Yet.

Leave a Reply